OPTIC NERVE – ett eget påhitt. av Thomas Fels. Adrian Tomine har en egen svartvit serietidning som inte kommer ut alltför ofta. Men cirka två gånger per år förgyller den unge kanadensaren min tillvaro med nya nummer av Optic Nerve. Titeln syftar på "seende" och att lägga märke till saker. Det är just vad Tomine gör i sitt serieskapande. Berättelserna tar avstamp i den alldeles vanliga vardagen så som den gestaltar sig för unga människor. Serierna är av olika längd, ofta lättlästa (vilket enkla bilder bidrar till) och lite melankoliska. Det är stillsamma historier som handlar om när frågor om livsbetingelserna ställs på sin spets mitt i vardagsbestyren. Ett snyggt exempel är serien om fadern som tar med sina tonårsdöttrar på seriemässa för att få bättre kontakt med dem. Ett annat är historien om tjejen som i sin ensamhet kontaktar en känd radiopratare. Under ytan anar man hela tiden en konflikt som skulle kunna explodera, men Tomine tar inte till sådana dramatiska grepp. Istället får själva problemet ofta ligga och retas med oss, olöst i bakgrunden, så som det ofta är på riktigt. Själva känslan prickar Tomine ofta in perfekt och det är det som gör Optic Nerve så bra. Ska vi hitta liknande serieskapare för vi titta på sådana som Joe Matt och Daniel Clowes, även om Tomine är mer lågmäld och mindre lustig. Tidningen kommer som sagt ut sällan. Men det gör inget då det är korta och avslutade historier om nya personer i varje nummer. I skrivande stund, sommaren 2002, har åtta nummer kommit ut, samt två samlingar, varav den första innehåller tidigt material från Tomines amatörtid före Optic Nerve. Allt ges ut av förlaget Drawn & Quarterly, varav en del kan hittas i seriebutiken Dolores i Göteborg.