Paul Driessen har i nästan 30 år varit en förgrundsfigur inom den animerade filmen. Vid årets Animafest i Zagreb fick mycket välförtjänt ta emot pr iset för livsverk. Men vid 62 års ålder ser han oförskämt ung ut och kommer säkerligen att fortsätta producera högklassiga filmer ett bra tag till. Paul Driessen är en de mest omsvärmade filmskaparna på plats i Zagreb, och när jag ska spika tiden för den intervju vi tidigare gjort upp om, kommer en kvinnlig reporter från Kroatiska TV1 och talar om för mig att hon minsann står före i kön. Driessen själv tycker dock annorlunda och vi kommer överens om en pratstund under kommande dags picnic. Han är hela tiden ytterst vänlig och ger ett lugnt och intelligent intryck. Ett par dagar tidigare visades ett tiotal av hans kortfilmer vid en retrospektiv där Driessen själv introducerade varje alster. Han började med animation i början av 60-talet och från en blygsam start med tecknade reklamfilmer kom han att utvecklas till att bli ett världsnamn förknippat med innovation och kvalitet. Men innan vi går närmare in på hans filmer ska vi göra en återblick på hans uppväxt. Paul Driessen växte upp i Holland under kriget, för att sedan vid sex års ålder följa med fadern och resten av familjen till Moskva. "Min far fick ett jobb på ambassaden i Moskva. Vi bodde på ambassaden och livet var luxuöst till viss del. Som barn hade jag väldigt lite kontakt med andra barn. Det här var under Stalin-tiden och det var farligt för ryssarna att ha kontakter med utlänningar. Men ryssarna, kommunisterna, lade stort intresse i utbildning för barn. De hade barnteatrar, barnkoncerter, barnbalett, dockteater. Och dit kunde vi gå." Driessen undervisades av sin mor under tiden i Sovjetunionen. Först vid tio års ålder började han gå i vanlig skola med andra barn när familjen återvänt till Holland. Som många andra barn gjorde han skämtteckningar, och efter genomliden militärtjänst i början av 60-talet plockade den amerikanske animatören Jim Hiltz in honom på CineCartoonCenter för att arbeta på främst reklamfilmer för den nystartade holländska reklam-TV:n. När studion lades ner hjälpte Hiltz honom genom att tipsa om att det fanns gott om jobb i London. "George Dunning var på BBC och de såg vad jag hade gjort och gillade det. När jag kom dit råkade de precis börja med "Yellow Submarine". Vi visste inte om det var en bra film eller dålig film, vi ville bara ha jobb", kommenterar Driessen. Därefter väntade en hårdare period, då Driessen åkte till Canada för att försöka få in en fot på National Film Board, som är legendariska för sina fina animerade filmer av skapare som Norman MacLaren och många andra. Efter flera år av fruktlösa försök och arbete på andra studior fick Driessen i början av 70-talet till slut igenom ett filmförslag. Denna första film blev inte så lyckad, men i och med den andra, "Air!" börjar den Paul Driessen som vi känner idag att visa upp sig. "Air!" var en enkel, snabb film. Jag tycker fortfarande om den", säger Driessen. Handlingen har klara ekologiska övertoner och består till stora delar av djur och människor som dör av syrebrist. Därefter började han experimentera och försöka flytta gränserna för den animerade filmen, såväl formmässigt som berättartekniskt. "Jag tror att "Cat's Cradle" (1974) troligen var den första. Sedan gick jag vidare till split screen, multiscreen och så vidare. Men att undersöka hur långt man kan gå inom den animerade filmen fanns alltid där. "David" (1977) handlar om en figur så liten att du aldrig får se honom i bild. Det är en intressant lek mellan mig och publiken." De filmer av Driessen som ligger närmast den tecknade serien är de som är uppbrutna i flera rutor och visar parallella förlopp samtidigt. "On Land, At Sea and in the Air" (1980, uppdelad i tre lika stora rutor) och mästerverket "The End of the World in Four Seasons" (1995, åtta olika stora rutor) är de som har gått längst i denna utforskning. Men trots att det är många förlopp att hålla reda på, går det utmärkt att titta också på den senare av dessa. Driessen använder sig av färger, nedtoningar och ljud för att på sätt och vis "guida" tittaren rätt genom det överflöd av händelser som utspelar sig på duken. "Jag funderade ut hur det var lämpligt att genomföra det hela. Jag tycker fortfarande om den för vad den är. En intressant sak, och det förstod jag inte när jag gjorde den, var att jag redan i början av 60-talet hade gjort en storyboard på ett liknande sätt. Den handlade inte om årstiderna, men det var en massa rutor med historier inuti. Då kunde jag förstås inte göra någonting med den, men riktningen fanns där." I sin senaste film, "The Boy Who Saw the Iceberg" som visades inom ramen för den officiella tävlingen i Zagreb, använder sig Driessen av två parellella förlopp. I det vänstra utspelar sig den lille pojkens verklighet, medan den högra ägnas hans fantasivärld. "I "The Boy Who Saw the Iceberg" (1999) är det den här fantasivärlden som förstås för mig tillbaka till när jag själv var liten. Jag tror att eftersom man var så ung vid den här tiden är dessa minnen väldigt viktiga och starka för oss. Jag har barn men jag tror inte att det har varit någon influens, då jag hellre skulle ha baserat det på mina egna barndomsminnen och fantasier". Animerade filmer ostar mycket pengar att göra och Paul Driessens är inget undantag. Han tecknar fortfarande på filmceller, men dessa scannas sedan in och färgläggs i datorn så han får maximala möjligheter till efterbearbetning. Färgläggningen har blivit klart mer avancerad under senare år på grund av denna nya möjlighet, men Driessens finurliga manus och fantasifulla användning av musik och ljudeffekter består. Hans filmer finansieras omväxlande av National Film Board i Canada och via Holland (även om det med åren har blivit mer och mer samproduktioner med pengar från TV-bolag och filmfonder från hela Europa). "Kom ihåg att jag har två länder, Canada och Holland. Jag planerar ganska noggrant, så jag har organiserat ett anslag för min nästa film i Holland, och under arbetet med den skriver jag till Canada och tar reda på om jag kan åka tillbaka dit. Och det har alltid fungerat. I många, många år har jag jobbat på det viset", säger Driessen förnöjt. Ingemar Bengtsson